Lars Lerin ställer ut i Lidköping, med vernissage på lördag den 14 juni. Läs artikel här i Lidköpingsnytt.

Lars Lerin är ett unikum i Svensk konst. Han har lyckats med det i konstsammanhang nästan omöjliga. Trots att han är enormt folkkär har han också vunnit kritikernas respekt och hyllningar. Och undra på det. Det han kan uttrycka i sina akvareller är onåbart och ouppnåeligt för de flesta. Visst finns det hos en del synpunkter av typen att han som akvarellmålare är för skicklig för sitt eget bästa. Som jag ser det är sådana resonemang rent nonsens och det falsifieras av varje bild….

Läs hela artikeln här i Nya Lidköpingstidningen.

Dalarnas tidningar om Lars Lerins Naturlära:

“Naturlära kallar Lars Lerin ett imponerande verk i bild och ord. Inger Dahlman läser, tittar och läser om och påminns om att livet finns närvarande i en näve grus.”

Läs hela recensionen här.

Fin recension om två sidor i Svensk Dagbladet av Lars Lerins Naturlära, där recensenten bland annat skriver:

“Jag kan sitta försjunken i en bild av Lerin orimligt länge. Bara titta på den, som på en utsikt. I “Naturlära” finns till exempel två till synes oansenliga målningar av näckrosblad, men som med en teknik en oinvigd aldrig kan förstå sig på, kommer till liv. Näckrosorna får antas vara en produkt av den nye Lerin, han som på senare år vågat ge sig på de gröna skiftningarna och mättade färgerna. Att Lars Lerin är så omtyckt och uppskattad som målare beror givetvis främst på hans ovanliga kombination av absolut tillgänglighet och teknisk virtuositet. Andra akvarellmålare avbildar, Lerin nybildar. Hans naturskildringar är anonymiserade till den gräns där de skapar ett slags naturens essens – en allmängiltighet (åtminstone en svensk sådan). Jag vet att han målar Värmland, men jag ser Västerbotten och Uppland ändå.

Men, det finns också något annat i hans konst som fäster omedelbart i betraktaren. Det kan handla om ödsligheten, det övergivna eller förstörda, som med yttersta varsamhet får nytt liv och ja, omtanke av hans penseldrag.”

“Men det där som fäster kan lika gärna vara hans generositet mot betraktaren, som tillåts vara just betraktare och inget annat. Lerin drar inte in mig i sina målningar, jag får smygtitta på avstånd, och det är vilsamt. Hans målningar, och det gäller främst de som helt saknar spår av mänsklig närvaro, talar direkt till betraktaren som naturen själv gör; man glömmer att detta är förmedlat, fiktionaliserat, inte på riktigt.”

“Det som gör att jag tycker så förtvivlat mycket om den här boken är Lars Lerins öppenhet och äkthet, hans stora närvaro i berättandet, både i bilder, nedkastade funderingar eller i mera högtravande naturbetraktelser. När den förgjordade, omhändertagna kråkan slutar att vara en liten människa och blir en kråka igen och flyger sin väg, då delar jag som läsare påtagligt den stora sorgen!”

Läs hela recensionen här.

“Det är inte många konstnärer som kan kallas folkkära. Men det kan Lars Lerin. Hans Naturlära är ett praktverk som samlar hans karakteristiska akvarellkonst tillsammans med skisser, fotografier och personliga texter. “

Den nya boken innehåller dagboksanteckningar med ögonblicksbilder från hans vardag. Vi möter hans man Junior, vi träffar hans älskade katter och en tam kråka som döps till Kakà (efter fotbollspelaren).
Textavsnitten är korta och fragmentariska, men det är tydligt att Lerin har ordets gåva. Som hjärtats konstnär är han också en romantisk poet: Det börjar lysa om dagarna.”

I ett 400-sidigt praktverk tar sig konstnären och författaren Lars Lerin an sina möten med naturen. Karin Andersson har läst Naturlära och tappat andan inför skildringen.

“Att se målningarna i ”Naturlära” är att se vädret, årstiden och exakt vilken typ av dag det är. Det är att få förnimmelser av stunder i ens egen vardag, i ens barndom, när det såg och kändes precis så som i färgerna och formerna på boksidan. För det finns ingen som hanterar färger och ljus och som skapar stämningar som Lars Lerin. Och det är på samma sätt hans texter sticker ut.”

Läs recensionen här.

“Lars Lerin har kommit ut med en ny bok, en stor och tung ”Naturlära”. Många ser Lerin som i första hand konstnär, och visst är han det men han är också en gudabenådad författare. Han har gett ut närmare 50 böcker, säger förvisso är det egentligen är samma bok, att han bara byter ut lite text och lite bilder. Vi som följt honom vet att det inte alls är så. Klart är att Naturläran är något alldeles speciellt.”

Läs hela recensionen här.

Lars Lerin är en av våra mest folkkära konstnärer. En akvarellist som laddar sina bilder med både saklighet och en hel värld av stämningar.

I den nya boken Naturlära går han på upptäcktsfärd i den värmländska natur som är hans hemmiljö. Där skildrar han skog, kalhyggen, vintriga skyar, djur, fåglar och ensliga gårdar i en berättelse som sträcker sig över ett år.

Samtidigt förmedlar han reflektioner och tankar i korta, poetiska texter, varvat med citat ur dikter av bland andra Harry Martinson och Verner Aspenström och avsnitt ur snustorra faktatexter.

Resultatet är en hisnande vacker – och tegelstenstjock – bok som kretsar kring både naturen, konsten och Lars Lerin själv.

Och visst är det en naturlära.

Lars Lerin är en iakttagare som kryper nära både växter, djur och insekter. Samtidigt gör han stora svep över landskap med disigt skimmer, dova färgnyanser och en känsla av milsvid ensamhet.

Det är en bok att försjunka i och njuta av.

Lars Lerin har en förmåga att lyfta fram det oansenliga och lite förbisedda och ladda det med skönhet i sitt måleri.

Naturlära är en djupdykning i den värld som är Lars Lerins.

Det är en behaglig plats att vistas på.

En värld tyngd av tiden, skriver Norrköpings tidningar.

“Naturlära kallar Lars Lerin ett imponerande verk i bild och ord. Där visar hans akvareller hur han stått inför den sköna skapelsen med dess inbyggda vemod och sett det vi inte ser. Och hans – till synes naiva – utlämnande text, till lika delar vardaglig och poetisk, blixtrar av kunskap och tankedjup.”

Läs hela recensionen här.

Björkar 70×33

“I de stora formaten tar Lars Lerin ett glupskt bett av världen.Kajsa Widegren går på Nordiska akvarellmuseets utställning och försöker förstå ett fenomen.”

Läs artikeln här i Expressen/GT.

Örnsköldsviks Allehanda recenserar Lars Lerins Naturlära.

“Naturlära är inget du sträckläser. Boken är skapad för att skänka en stunds vila, något att försjunka i. Att titta på de gula höstlövens skiftningar kräver tid.”

Läs hela recensionen här.

Barometern recenserar Lars Lerins Naturlära.

Naturlära kallar Lars Lerin ett imponerande verk i bild och ord. Där visar hans akvareller hur han stått inför den sköna skapelsen med dess inbyggda vemod och sett det vi inte ser.

Och hans – till synes naiva – utlämnande text, till lika delar vardaglig och poetisk, blixtrar av kunskap och tankedjup.

Värmlänningen Lars Lerin betraktas som Nordens främste akvarellmålare. Han har skrivit ett fyrtiotal böcker, är hedersdoktor vid Karlstads universitet och har sedan några år ett eget museum i staden. I Naturlära slår han fast hur måleriet för honom är livsmening, tillflykt och tröst.

Och han vet att han har “Ett universum att inventera”. Att stångas med folk ger honom “påkänning”. Efter ett möte med radions P1 räddade han sig in i bilen “korvade av mig strumporna” och “viftade med tårna”.

“Att få det så likt som möjligt” är hans ambition, där han jobbar med “Mammas herbarium” och uppnålade insekter, inropade på auktion. De tillhör hans motiv lika väl som “himmelsblänket”, lavar, stenar och vassstrån fastfrusna i is: “Minus tjugo. Vinterns kalligrafi.

En hel utställning nere i vassruggen”. “Och ju mer jag tittar, desto mer ser jag. ” Hans hus i snö och grönska fullkomligt river tag i betraktaren. “…dagarna driver förbi de mörklagda gårdarna under tidens tyngd. ” Den vandrande tiden är ständigt närvarande. Med ömhet lyfter Lerin fram “fossilet Ida” på Naturhistoriska museet i Oslo.

För 40 miljoner år sedan var hon “en liten levande apflicka i Tysklands djungel”.

Och han talar om bygden som “glider ifrån mig”, allteftersom den avfolkas.

“Snart ligger man där lika död som Selma Lagerlöf”.

Högt och lågt blandas hos Lerin, därav spänsten. Från höstens vemod när “Tistlarna har blommat ut” och “höjderna ryker av kyla” kastar han sig till den försenade rörmokarn: “Efter lunch, sa han. Nu är klockan tre”.

Diabeteskatten Luther, som måste ges sprutor två gånger om dagen, kliver på hans våta akvareller och det tycker Lars Lerin är bra.

Kråkungen som Junior, hans brasilianske livskamrat, fött upp växer till sig och försvinner och Lars Lerin gråter.

Röster ur det förgångna får komma till tals. Buddha sa: “Om vi kunde se miraklet i en enda blomma skulle våra liv förändras för alltid”. Och Ragnar Thoursie skrev: “Se fåglarna! Inte förbereder de sig för den säkra/döden men för det osäkra/livet”.

Båda ger emfas åt det konstnärs- och författarskap Naturlära dokumenterar.

Lerins “dumma” förskolelärarinna får skämmas för att hon hånade den lille gossen när han “ritade svarta konturer kring björkar och moln”.

Björkar som än i dag gång på gång är hans motiv.

Och konstnärerna X-et och Hans Wigert lyfts fram som hans ledstjärnor tillsammans med “hjärtats målare, naiver och naivister, fria från skolning och lärosatser, vars bilder är gjorda av pock och nödvändighet”.

Civilisationskritik, vemod och uppmaning att inte förbise det lilla – sileshåret och linneans rankor – genomlyser Naturlära.

1800-talsprofilen Jonas Carl Linnerhielms rasande ord om människan “där hon med barbarisk råhet tillintetgjort och förstört” citeras och “genom den färgglada sommardagen förnimmer Lars Lerin hur det drar en skugga, en kall kåre”.

Hans praktverk är inget att lägga på skrytbordet.

Det är en bok som öppnar våra ögon för den sköna värld som vi ofta inte ser och påminner oss om hur hela universum finns närvarande i en näve grus.

Och Bruno Liljefors ligger pyrt till.

Det inser man när man konfronteras med Lerins sätt att återge ett tjäderspel!

Författare: Inger Dahlman

Lars Lerin har enligt förlagsinformationen publicerat över 50 verk i bokform. Naturlära är hans hittills mest omfångsrika opus.

Medan jag ännu studerade konstvetenskap i Lund, skrev min far apropå en utställning han just sett och undrade:

Måste man tycka om Picasso?

Jag svarade, att det måste man inte – men man måste beundra honom för hans ofattbara kreativitet.

Med Lars Lerin är det väl så, att de flesta inte kan låta bli att tycka om honom. Det gäller hans realistiska akvareller, visade i ett stort antal utställningar (också i Luleå) och i hans eget museum på Sandgrund i Karlstad. Numera gäller det också hans person, sedan han blivit en mediernas gunstling och övervunnit sin motvilja mot att framträda.

Han tillhör numera den kulturelit som får svara på frågor i tv och han har under våren medverkat i litteraturprogrammet Babel. Även hans energi tycks vara i klass med Picassos, manifesterad också i ett överväldigande antal publicerade böcker. Även om Lerin inte förändrar konsthistorien (- och inte heller bryr sig), så äger han en makalös förmåga att se och att göra det sedda till både bild och – ord. Han måste räknas in i ledet av framstående svenska litterära linnéaner.

Naturlära, Lars Lerins senaste och till omfånget största bok, har den latinska underrubriken “limes norrlandicus”, alltså “norrlandsgränsen” och härmed ges ett slags referens till Carl von Linné, en av valfrändskaperna som citeras återkommande i boken.

Gemensamt har de sin undran, förundran inför naturen (De curiositate naturali heter en av Linnés mest berömda skrifter. ) Det sades att Gud skapade och Linné ordnade.

Lerin avbildar skapelsen i vid mening, framför allt landskap – i boken med den värmländska hembygden, gränsande till Norrland, som centrum i ett årsvarv, från vinter till vinter.

Nu har han också utökat sitt naturrevir till den museala sidan. Åtskilliga akvareller i boken återger dioramor från biologiska museer, zoologiska preparat och en stor samling monterade insekter, vilket gör den till just en “naturlära” i traditionell mening. Utöver akvarellerna ger konstnären även prov på flera grafiska tekniker och ett stort antal fotografier, ofta i collageform över hela uppslag. Bildrikedomen kan verka överväldigande, ibland nästan tröttande och osovrad. Men detta är en bok som kanske bäst avnjuts i meditativa portioner; så de korta handskrivna iakttagelserna på vissa bildsidor, här i ett vintrigt collage:

“Älgsjön/Spår efter älg och mus. Snön är full av/berättelser. / En död näbbmus. Som ett frostnupet universum/vid foten av en snökäpp. ” Lars Lerins egna texter i boken, alltid ett slags dagboksanteckningar, skapar en speciell närhet. Hans språk är både poetiskt och uppfinningsrikt.

Vad sägs om ord som “stackarshet” (om människornas belägenhet) eller “betassas” (om ett golv som hans katt Luther går på)? Och man kommer nära bildkonstnären, med det Lerin avslöjar om arbetsprocess och konstsyn.

I ett avsnitt som börjar med det starka konstaterandet “Måleriet ger mitt liv mening” ger han också sin syn på samtidens ständiga krav på nyheter: “Hinner helt enkelt inte vara tidsenlig. /…/ Hur skulle det vara om en Evert Lundqvist skulle sitta och ängslas över att vara nyskapande.

Finns det verkligen någon seriös konstnär av betydelse med så kortsiktig ambition? ” Lars Lerin är en betydande konstnär – och författare!

“Hur skulle det vara om en Evert Lundqvist skulle sitta och ängslas över att vara nyskapande. Finns det verkligen någon seriös konstnär av betydelse med så kortsiktig ambition?”

Björn Ekström

Borås Tidning recenserar Lars Lerins Naturlära.

Har det blivit alltför mycket Lerin nu? Nej – jag behöver bara öppna boken och bläddra mig igenom några sidor för att konstatera: det går inte att bli trött på en person som kan kommunicera på detta direkta och oförställda sätt i både text och bilder, med ständigt nya infallsvinklar på tillvarons små och stora mysterier. Och jag tänker att en dos av Lars Lerins Naturlära varje morgon nog skulle göra mig till en lugnare och mer harmonisk människa.

Läs hela recensionen här.

Expressen om Lars Lerins Naturlära:

Överjordiskt bekant…” Och så är det givetvis skickligt målat, virtuost rentav. Nordens bästa akvarellist, brukar Lars Lerin kallas.

Det är svårt att ha några invändningar mot det.”

Läs hela recensionen här.

Läs intervjun med Lars Lerin i tidningen Land här.

Om man kombinerar Linné med da Vinci kanske man får den sorts kunskapstörstande, evigt utforskande konstnär som Lars Lerin är.

Det som slår mig allra mest när jag läser och tittar i Naturlära är att jag blir närmast förbannad: hur kan karln vara så bra både på att måla OCH skriva?

Lägg därtill hur vansklig akvarelltekniken är, konstens pågående Point of No Return. Nu vet man förstås inte hur många försök Lerin kasserat, innan de förunderligt konkreta men ändå så genialt abstraherade motiven framträtt som han velat. Ett antal stycken näver. Hus. Hus. Björkar. Björkar. En räv. En sten.

Ett landskap med fäste i en slags metafysisk gränsbygd mellan Sverige och Norge.

Några torra pinnar på marken. Löv som flyter på vatten, eller är det mark? Avsaknaden av människor är påtaglig, men inte något man saknar. Observatörens/ vetenskapsmannens öga räcker gott som sällskap.

Baksidestexten uppger att Lerins ambition är att “måla så likt som möjligt”.

“Så likt som möjligt” är förstås ingen objektiv utsaga; inte ens ett fotografi är det, så länge det finns en människa bakom kameran. Men en trohet mot den upplevelse och synbild som motivet skapar hos konstnären är en högre form av “likhet”, och också ett mått på konstnärens gestaltningsförmåga. Akvarellfärgernas egna kulörer och förmåga att blandas med varandra har två motpoler: fördelen att kunna återge ljus och nackdelen att med svårighet återge djup.

Lerin balanserar på något sätt mellan dessa poler, och ger motivet, till exempel några skator i ett björkparti, både ett kallt och vårligt ljus, och en känsla av djup, som jag tror framkallas av en slags förgrundsbetoning av motivet.

Skatorna i björken är det som ögat skulle uppfatta som viktigt. I tavlan är det därför skatorna i björken som framträder mest.

Denna perceptionsanpassade målarteknik liknar därför fotografiets, men har inget gemensamt med fotots sätt att med lång brännvidd troget återge såväl fond som förgrund. Det man tittar på är alltså det viktiga.

Bokens texter lever sitt eget liv, ackompanjerar bilderna ofta men inte alltid.

Mycket handlar om lyrik, om poeters sätt att uppfatta tillvaron.

Mycket handlar också om andra målare, som också strävat efter “likhet” med naturen.

Lerin: “Den koloristiska klangen uppstår ju först i relation till hav och himmel. Genom luftperspektiv, temperatur, ljus och fukt är landskapet i ständig förändring. Tänk Munch. Med vilka små medel han översätter naturen till måleri. Så självklart. ” Gränsen mellan att avbilda naturen som levande och som “död”, det vill säga uppmonterad till ett stilleben, är hårfin. Så fort man fryser ett djurs pose, kommer associationerna till naturaliekabinettets demonstrationer av djurens och människornas fatala anatomi: inte förrän i dissekeringsstadiet upptäcks de anatomiska hemligheterna.

Lerin ligger i vissa bildsviter av fjärilar och insekter just i den zonen, och där tycker jag som minst om bilderna.

Bäst? Det är nog skatorna i björken, som verkar diskutera vilka pinnar som tillhör vem i det kommande bobygget. Lerins berättelse om den adopterade kråkungen, och hur det är omöjligt att koncentrera sig på måleri, innan den börjar klara sig själv, är också en av bokens höjdpunkter.

Följ med Tidningen Vi på Litteraturbåten 2015! Kryssa med Lars Lerin, Åsa Larsson, Barbro Lindgren, Märta Tikkanen…

Här finns mer information.