Om man kombinerar Linné med da Vinci kanske man får den sorts kunskapstörstande, evigt utforskande konstnär som Lars Lerin är.
Det som slår mig allra mest när jag läser och tittar i Naturlära är att jag blir närmast förbannad: hur kan karln vara så bra både på att måla OCH skriva?
Lägg därtill hur vansklig akvarelltekniken är, konstens pågående Point of No Return. Nu vet man förstås inte hur många försök Lerin kasserat, innan de förunderligt konkreta men ändå så genialt abstraherade motiven framträtt som han velat. Ett antal stycken näver. Hus. Hus. Björkar. Björkar. En räv. En sten.
Ett landskap med fäste i en slags metafysisk gränsbygd mellan Sverige och Norge.
Några torra pinnar på marken. Löv som flyter på vatten, eller är det mark? Avsaknaden av människor är påtaglig, men inte något man saknar. Observatörens/ vetenskapsmannens öga räcker gott som sällskap.
Baksidestexten uppger att Lerins ambition är att “måla så likt som möjligt”.
“Så likt som möjligt” är förstås ingen objektiv utsaga; inte ens ett fotografi är det, så länge det finns en människa bakom kameran. Men en trohet mot den upplevelse och synbild som motivet skapar hos konstnären är en högre form av “likhet”, och också ett mått på konstnärens gestaltningsförmåga. Akvarellfärgernas egna kulörer och förmåga att blandas med varandra har två motpoler: fördelen att kunna återge ljus och nackdelen att med svårighet återge djup.
Lerin balanserar på något sätt mellan dessa poler, och ger motivet, till exempel några skator i ett björkparti, både ett kallt och vårligt ljus, och en känsla av djup, som jag tror framkallas av en slags förgrundsbetoning av motivet.
Skatorna i björken är det som ögat skulle uppfatta som viktigt. I tavlan är det därför skatorna i björken som framträder mest.
Denna perceptionsanpassade målarteknik liknar därför fotografiets, men har inget gemensamt med fotots sätt att med lång brännvidd troget återge såväl fond som förgrund. Det man tittar på är alltså det viktiga.
Bokens texter lever sitt eget liv, ackompanjerar bilderna ofta men inte alltid.
Mycket handlar om lyrik, om poeters sätt att uppfatta tillvaron.
Mycket handlar också om andra målare, som också strävat efter “likhet” med naturen.
Lerin: “Den koloristiska klangen uppstår ju först i relation till hav och himmel. Genom luftperspektiv, temperatur, ljus och fukt är landskapet i ständig förändring. Tänk Munch. Med vilka små medel han översätter naturen till måleri. Så självklart. ” Gränsen mellan att avbilda naturen som levande och som “död”, det vill säga uppmonterad till ett stilleben, är hårfin. Så fort man fryser ett djurs pose, kommer associationerna till naturaliekabinettets demonstrationer av djurens och människornas fatala anatomi: inte förrän i dissekeringsstadiet upptäcks de anatomiska hemligheterna.
Lerin ligger i vissa bildsviter av fjärilar och insekter just i den zonen, och där tycker jag som minst om bilderna.
Bäst? Det är nog skatorna i björken, som verkar diskutera vilka pinnar som tillhör vem i det kommande bobygget. Lerins berättelse om den adopterade kråkungen, och hur det är omöjligt att koncentrera sig på måleri, innan den börjar klara sig själv, är också en av bokens höjdpunkter.